Ragnar Strömberg                                           


Ragnar Strömberg tilldelades år 2000 Karl Wennbergs pris och Göteborgs arbets- stipendie för författare.
 
Ragnar Strömberg d
ebuterade som poet 1975 med diktsamlingen Utan Önskningar som sedan följdes av en rad framgångsrika samlingar under 70- och 80-talet.
Under 1990-talet har Ragnar Strömberg rönt uppmärksamhet för sina diktsamlingar; Hon med de gula ögonen (1990), I händernas tid (1992) - som var en samling dikter från 1971-91, Jag kommer från framtiden med döden i hälarna (1993) och Fraktkostnad för elefantskulptur i naturlig storlek (1996).
Hans senaste diktsamling, En förort till Kärleken utkom 2000.


Ragnar Strömberg har även skrivit prosa; Tidens lekar, Tidens oro (1982) och Virilia (1989). För Radioteatern har han skrivit Miljonrånet (1978) och Arbete och Sorg (1979) - båda tillsammans med Gunnar Pettersson.
Han har också skrivit TV filmerna Sova Räv (1981), Gothia-Cup - mer än fotboll (1992).

Ragnar Strömberg har också gjort ett stort antal översättningar av såväl lyrik som modern dramatik - bl a Nigel Williams Sanning och konsekvens (Stockholms Stadsteater 1985), Möss och människor av John Steinbeck (på Stockholms Stadsteater 1987), Happy Hour och Stjärnan i det blå av Jim Cartwright, Killer Joe av Tracey Letts, Bar Bara Barnet av John Godber samt senast Döda alla gamla Tortera alla små av David Harrower.

Getingsommar är hans första teatermanus. Pjäsen spelades på Stockholms Stadsteater (1999/2000).

Ragnar Strömberg      Foto: Cato Lein      


Getingsommaren 1959, den natten då Ingemar Johansson blev världsmästare i tungvikt som extatisk höjdpunkt, är för Sverige vad bilden av barndomen är i en människas liv; en paradis- myt, ett idealiskt tillstånd utanför tiden.
För Jakob och Tomas, de båda bröderna i min pjäs, är den sommaren och den natten 40 år senare också oförglömliga, men av helt andra skäl: det var då de själva slungades ut ur sina liv och medan Jakob sedan dess sitter i rullstol, är Tomas ett spöke, en osalig ande som hemsöker sig själv.
Och - nej: pjäsen skildrar inte min barndom, inte min familj. Däremot gör berättelsen det möjligt att gestalta och ge form åt annars oåtkomliga upplevelser och erfarenheter.
Det är i alla fall min förhoppning.

Ragnar Strömberg