Åsa Gustafssons show är tillbaka!
Nu större och längre

En komisk föreställning, unik i sitt slag.

Åsa Gustafsson gjorde succé på Folkteatern förra vintern med sin scenshow. Nu är den tillbaka! Den här gången möter Åsa och hennes band publiken på teaterns stora scen med en show som blivit både större och längre. I två akter berättar Åsa sin historia om en flicka, en brygga och en båt, med vårt samhälles utveckling som röd och varm tråd genom berättelsen och musiken. För på scen finns inte bara Åsa och alla hennes karaktärer, utan även hennes band.

Åsa Gustafsson blev folkhemsprinsessa med snudd på hela svenska folket på andra halvan av nittiotalet med sina unika föreställningar. Sen dess har vi hört och sett henne på scener, på teve och i radio och press, som komiker, musiker, skådespelare och krönikör. Nu är hon tillbaka, garanterat fri från självömkan och navelskåderi.

”Tiderna förändras. Jag förändras. Men precis som BPs Carl Henric Svanberg står jag fortfarande på den lilla människans sida. Jag frågar mig fortfarande vart Sverige är på väg. Och var befinner jag mig i Sverige? Var befinner sig Sverige i mig? Och om nu Sverige är så himla fantastiskt - vad är jag då?” 
Åsa Gustafsson 
.........................................

Betraktelse över ett människovärde

Det händer att jag vissa dagar ser, hör och reagerar på saker som vissa andra dagar går mig förbi. Det är de dagar när jag till exempel ser hål i marken och hör råttor utanför porten till huset där jag bor. De dagarna händer det också att jag reagerar på att gubbar och tanter i min egen ålder i dyra, stora Audisar och Mercedesar skiter i att blinka när de svänger i 3- och 4-vägskorsningen utan övergångsställen, utanför huset där jag bor, när vi - jag och mina barn - ska gå till förskolan. Och när det händer, de dagar jag ser, hör och reagerar sådär bra, då blir jag rädd, ledsen och väldigt arg. För jag ser att det dära med medmänsklighet, omtanke, omvärldsuppfattning och känsla för orsak och verkan verkar ha börjat komma i andra hand. Åtminstone i mina kvarter, där jag bor. För i mina kvarter, där jag bor, där bygger bostadsrättsföreningarna om allt som kan byggas om och som är avdragsgillt. De river ut allt gammalt hållbart, in med nytt kortlivat, tömmer vindar och bygger lägenheter där som ingen har råd att köpa – bara för att öka värdet, i tron att självaste människovärdet ökar då. Det är så jag ser på det. Och när jag ser på det som sker, på det viset, så tänker jag att det är nog därför de har så bråttom att de glömmer andra och varandra i sin värdeökningshets. Det är en ganska sorglig och tragisk syn. Eller komisk. Det beror på vilken kudde jag vaknat på, eller hur man säger.

Och om jag då vaknat på en viss kudde så händer det att man kan få se mig, när jag går där med mina barn till förskolan, skrikandes, höttandes med näven, visa finger och skrika svärord. För det är så jag gör de där dagarna, när jag ser det jag ser.

Men om jag vaknat på en annan kudde, till exempel humorkudden eller distanskudden, då försöker jag se, höra och reagera på det jag ser på det sätt som jag i dagarna hörde att min vän och kollega lär sina barn att tänka, för att inte, som hon säger ”låta den människans problem bli mitt problem”. Hon lär dem att tänka ”oj, den människan måste ha väldigt ont i magen, som måste ha så bråttom att den inte hinner se om något barn vill gå över gatan så här tidigt på morgonen utan bara kör på som om den vore ensam i hela världen…”

Och om hennes barn kan tänka så, då borde jag också kunna lära mig det. Ja, och så småningom lära mina barn detsamma.

Sen händer också att jag gråter. Till exempel gråter jag över att det har gått så långt nu att människor inte längre ser det som en självklarhet att alla har lika värde. Och när jag börjar tänka i de banorna då forsar tårarna och väter mina tår över tanken att det faktiskt kanske inte längre är så i vårt land. Att alla har lika värde. Människovärde.

Och sen, när jag gråtit färdigt och tror att ingen ser, smyger jag ut på gatan, hötter och spottar och svär och skriker åt alla dumma som bara tänker på bostadsvärdeökningen istället för människovärdeökningen. Och när jag gjort det får jag jätteont i magen. Jätteont. Eller om det är hjärtat. Men ändå.

Åsa Gustafsson

Tidningen VI 131227

Läs artikel i GT 131216

Lyssna på inslag i SR P4 131216
(ca 2 tim och 15 min in i programmet)

"…tack, Folkteatern, för att ni ger oss La Gustafsson, i ny marin version."
"ger samtiden kropp med underfundig humor i varenda bisats"
"Nej det finns ingen komedienne som bättre kombinerar det underfundigt lågmälda med det ”brôtigt” livsbejakande." 
"Med hjälp av ett ljuvligt litet kompband smyger hon på publiken berättelsen" 
"Åsa Gustafssons musikalitet och språkkänsla präglar så klart monologen och utbytet med bandet. Det lyser om det tre musikerna"
"Åsa spelar munspel som en trollkvinna och sjunger lika layed back som självaste Sonya Hedenbratt. Avslutningsvis är texterna skär poesi..."
nummer.se 

"Åsa Gustafsson ... är genuint förtjusande."  "charmeras av den opretentiösa monologen"  "en rak öppenhjärtighet i sångerna" GT 

"Gustafsson fyller ut scenen väl" GP

”Det går inte att förneka att Åsa är otroligt rolig. Publiken skrattar högt genom hela framträdandet, rycks med i musiken och nickar och håller med om beskrivningarna av personerna och av vardagslivet…”  Feministiskt Perspektiv

Se inslag TV 4 / TV Väst

Lyssna på inslag P4 Gbg /
P4 Extra 121209 (efter ca 30 min) /
P4 Kulturnytt

Läs artiklar ETC / Direktpress 

Läs blogginlägg Chalmeristbloggen

 

Produktion

Föreställningen är ett samarbete mellan Åsa Gustafsson och Folkteatern

 

Medverkande: Åsa Gustafsson, Lotta Wenglén (gitarr/sång) leder också bandet på scen, Christine Owman (cello/bas), Sverker Stenbäcken (trummor med mera) och Lisa Pedersen (kör mm).   
Regi: Johan Friberg
Scenografi:
Robert W Ljung
Ljus:
Anna Wemmert Clausen

 

Foto: Annica Karlsson Rixon 

..........................................

 

Vid nypremiären släppte Åsa sin första skiva, med låtarna från föreställningen.

 

Anmäl dig till Folkteaterns nyhetsbrev!

Namn

Sökformulär