I samarbete med Clandestino Festival.

 

Etran de L'Aïr
Med repetitiva rytmer och slingriga gitarrer har tuaregrocken, eller ökenbluesen, blivit ett älskat fenomen över snart sagt hela världen. Men jämfört med superstjärnor som Tinariwen och Ali Farka Touré framstår Etran de L’Aïr som det bångstyriga partygänget. Enligt egen utsago är detta familjekollektiv ett ”bröllopsband för folk utan pengar”. En lyssning på debutalbumet No. 1 bekräftar uttalandet: Tre gitarrister som alla verkar vilja spela distade solon samtidigt. Trummorna slamrar som en synkoperande vansinnesmaskin, medan sången låter sprucken och avlägsen. Löst och ledigt – ökenpunk kanske, eller ett Saharas Velvet Underground? När skivan spelades in, under bar himmel, utbröt en spontan fest, därav de applåder och entusiastiska tjut som hörs. 

Gruppen bildades i Agadez, huvudstad i Nigers Aïr-region, och en viktig korsväg för handelsresande i hundratals år. Det var 1995 och bandet var utrustade med bara en akustisk gitarr och en kalebass på vilken de trummade med en sandal. Elgitarrer och trummor tillkom snart, samtidigt som nya medlemmar introducerades i takt med att familjen växte.

Lyssning: Spotify

 

Kiko Dinucci
I Brasilien finns en utbredd idé om så kallad kulturell kannibalism, att historien slukas upp och återföds i evigt nya reinkarnationer. I Kiko Dinuccis fall kan vi konstatera att han tagit rejäla tuggor av både choro, bossanova såväl som hardcorepunk och den afrobrasilianska diasporans musik och naturreligioner. Tidigare har han hörts i bandet Méta Méta, men nu är han aktuell med soloalbumet Rastilho. Det är en avskalad men intensiv samling låtar med körer och sambarytmer, inspelade med en analog värme som påminner om 70-talets tropicalia. Kiko Dinucci spelar som om gitarren vore ett slagverksinstrument, på en gång komplext och rått.

Idéerna till Rastilho uppstod 2019, när Dinucci återhämtade sig efter en dubbel handledsoperation. Uttråkad på sjukhuset såg han på tv:n hur världen verkade balla ur. Amazonas stod i lågor, samtidigt som den nya presidenten betedde sig som en regelrätt sadist mot de mest utsatta. Ilskan och sorgen växte till den hårdhet och vilja till motstånd som präglar albumet. Han blickar också bakåt, till andra mörka fläckar i landets historia. Som i låten Dina, släppt endast på vinyl, om gerillakrigaren Dinalva Oliveira Teixeira som dödades av militärregimen 1974.

Lyssning:  Spotify

 

Mer info: Clandestino Festivalens hemsida

Fotograf: Christopher Kirkley (Etran de L'Aïr) och Luan Cardoso (Kiko Dinucci)


Din trygghet och din upplevelse är av största vikt för oss. Att besöka våra arrangemang ska vara något positivt. Folkteatern följer alla rådande direktiv och reglerar verksamheten efter detta. Du är varmt välkommen tillbaka till Folkteatern, tryggt och fint. Läs mer

Datum och tider
lör
06
nov
19:30
Lilla Scenen

Anmäl dig till Folkteaterns nyhetsbrev!

Namn

Sökformulär