Jag är Solveig

100 år. Det kommer dröja ett hundra år innan vi når jämställdhet mellan män och kvinnor i Sverige. Det är en lång väntan. Med ena benet i Henrik Ibsens klassiska verk Peer Gynt och andra benet i den senaste statliga jämställdhetsutredningen har regissören Malin Stenberg arbetat fram utställningen Jag är Solveig. Verken utgår från Ibsens rollfigur Solveig som genom hela pjäsen väntar på att huvudkaraktären Peer ska återvända till henne. För precis som Solveig väntar, väntar också vi på det jämställda samhälle som vi (tror att vi) är på väg mot. Men hur ligger det till egentligen? Varför dröjer jämställdheten så? 

Utställningen består av tre ljud- och videoverk som – med jämställdhetsutredningens hundraåriga prognos som fond och Solveig som guide – behandlar temat väntan ur olika existentiella, biologiska, samhälleliga och politiska perspektiv.  

Telefonkön 
Den första delen brer ut sig på norra Europas minsta scen: Loge 13. Här tar man del av ett hörspel som ligger ovanpå en film som är inspelad i rummet där den visas. Vi får följa en kvinna om sitter i en väldigt lång telefonkö. Men vad väntar hon på? Är väntan bisarr? Ensam? Frustrerande? Kanske alltihop?  

Jag är Solveig 1
I korta dokumentära monologer tar vi del av historier som rör temat väntan ur jämställdhetsutredningen. Historierna kommer från de djupintervjuer som har gjorts med kvinnor och flickor i Sverige utefter de fem jämställdhetspolitiska delmål: Makt och inflytande, ekonomi, utbildning, obetalt hem och omsorgsarbete och hälsa.  

Jag är Solveig 2
I den sista delen av utställningen får vi se en kortfilm som utgår från Solveigs öde i Peer Gynt. I detta I väntan på Godot-doftande drama får vi följa Solveig och 99 andra kvinnor i den 100-åriga väntan på jämställdhet mellan könen i Sverige och deras kamp mot patriarkatet.